Jag har fått i uppdrag av min lärare att skriva en argumenterande text om vita lögner.
Jag tycker det är ok med vita lögner för att man inte riktigt ljuger så ”rent”. T.ex om jag säger:
mamma jag ska till min kompis och sova över, när man egentligen ska ut på t.ex en fest med massa alkohol och sådant skit (och man e under 18). Då är det inte en vit lögn, det e väldigt dumt, oansvarigt och respektlöst. Men om min mamma t.ex frågar om jag har bäddat sängen och jag säger att jag har gjort det när jag inte har gjort det är det en liten vit lögn.
Jag tycker som jag gör för att vita lögner är faktiskt helt ok, om det då inte skadar/sårar en. Men om det skadar/sårar en så tycker jag inte man ska säga en vit lögn. Eller man kan faktiskt försöka hålla sig borta från vita lögner helt, t.ex jag mår jätte dåligt i fall jag ljuger, även om jag bara säger en vit lögn. Jag kan må dåligt dagar efter, så jag föredrar att inte ljuga alls, förutom om jag faktiskt måste.
Ett måste tillfälla tycker jag är när t.ex en tjuv kommer och ska råna någon, eller nåt liknande. Men det var bra ett extrem fall, om t.ex min mamma ska gå ut och röka och hon frågar var är cigarretterna och jag säger att jag inte vet, när det var jag som hade gömt dem, det tycker jag är ok att säga för att då tänker jag ju på henne. Jag tänker inte att jag ska ha det bra utan jag tänker på henne. (inte för att jag gjort det eller att min mamma röker, för det gör hon inte). Så alltså jag tycker att man behöver tänka på i fall den vita lögnen man säger är helt ok och i fall du kan säga den utan att någon eller du mår dåligt av den.
Det är så jag tänker och tycker om vita lögner! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar